Språngmarsch

Wilma löper och är allmänt låg och därtill har hon aldrig varit en lekfull och aktiv hund - kastar man en boll till henne springer hon iväg för att slippa den eller så tittat hon lite avmätt på en, ungefär som om hon tänker: "tror du verkligen att jag ska ta den där löjliga bollen". De få gånger hon frivilligt springer är när det vankas mat ;-)

Som sagt, inte så aktiv av sig och dessutom får hon för sig en massa konstiga saker när hon löper, som att grus är jättefarligt att gå på när snön försvinner!? Det trippas med små, försiktiga steg och jag svär att hon går med rynkad nos hela tiden. Grus är suspekt!! Men ut måste hon ju för att uträtta sina behov, dessutom var det ju så härligt väder.Vi hade hunnit nästan hem, jag först och Wilma flåsande ett par steg efter, när jag till min fasa upptäcker att Nalle är lös, en stor gråhund som är hur snäll som helst förvisso, men jag har ju en liten löptik med mig. Jag lyckades få honom att ta några steg hemåt efter att ha rutit till ordentligt. Dock märkte jag att han följde oss efter ett tag och då satte jag fart. Det var säkert en snygg syn, en kvinna som är högröd i ansiktet av värme och återhållen ilska för att hennes hund inte snabbar på, och en liten Cavalier som stretar emot allt hon kan för hon måste ju gå på grus!

Till slut tog jag upp henne och sprang hem den sista biten. Sen satt vi och flåsade i en kvart, jag av utmattning och Wilma av indignation över att ha blivit behandlad så under hennes värdighet :-)

Jag önskar att jag hade sett så här kvinnlig och samlad ut. Det var mer av sorten älgkliv jag använde mig av ;-)