Strindberg...

Evening!

Jag vet inte om det är för att måndagen är avklarad (tell me why I hate Mondays...tra la lalaa), eller om det är för att jag är såååååå happy i dag!!! Följde era råd (och mitt eget) och slog till på en sak som jag har suktat efter länge (när det blir dagsljus ska jag fota det). Som sagt, jag känner inte till anledningen, men är på skrivarhumör och ni verkar ju uppskatta små anekdoter från mig...därför kommer det en här.

Som den svensklärare man är ska man ju hylla Strindberg till skyarna...annars räknas man liksom inte. Och visst, jag har väl inget emot honom...men de där jäkla lamporna som bär samma namn som nämnde författare. Jag kan inte befinna mig i närheten av dem! Ska strax berätta varför...

Först en bild jag lånade från Nordiska museet. Hade liknande en gång i tiden, faktiskt två stycken, men det var i bygone days...

När jag var ung och vacker (nu är jag bara...ehhh...och ;-)), hade jag två Strindbergslampor vid sängborden, för att skänka mig belysning till min kvällslektyr. De fungerade utmärkt och jag var tvärnöjd med lamporna, både funktionen och den estetiska formen tilltalade mig.

En vacker kväll låg jag och läste något, blev tung i ögonen och beslutade mig att för att sova. Men det skulle jag inte ha gjort! Den vidrigaste av nattmaror besökte mig...(och nej, jag är inte komplett galen, det tror ni säkert när ni läser följande...ville bara inflika det ;-)) Jag drömmer att en storvuxen kvinna sitter grensle på mig och ska strypa mig! Jag fäktas för livet, men känner att hennes fingrar omsluter min hals hårdare och hårdare ju mer jag kämpar. Som ett sista desperat försök för att undkomma death by strangling, famlar mina händer efter ett tillhygge som jag kan använda för att drämma till kärri... ;-) Och min högerhand hittar precis det jag är ute efter! Något stort och tungt...Jag svingar till allt jag orkar...KRASSCCHHH!!!! Och jag vaknar upp med glassplitter i sängen, på mitt ansikte, på golvet...och ett fult märke på väggen! Jag hade lyckats få tag i Strindbergslampan och slängt den på den mordlystna kvinnan. Trodde jag ja...jag hade slängt lampan i väggen med all kraft!!! Hmmm...jag minns att jag rodnade där jag låg i sängen och såg mig förläget om. Min f.d. sambo hade givetvis vaknat upp och han trodde det var inbrott på gång! Röd som en tomat förklarade jag saken för honom...inte så kul!!!

Följande morgon kommer mamma och hämtar Cléo för att gå en morgonpromenad med henne. Jag ger henne papperskassen med en massa lampskärvor i och ber henne slänga den på vägen ut. Givetvis undrar hon varför lampan är sönder och jag, återigen skamsen, förklarar händelsen. Inte nog med att man själv tycker att man har en skruv lös, alla runt omkring behöver ju inte få sina misstankar bekräftade också!!

Hur som helst, incidenten glöms bort av mig och alla andra. Dagarna går sin gilla gång och den andra Strindbergslampan får flytta till min sida av sängen (behövde ju fortfarande läsljus!). Det kommer en vacker kväll igen och mina ögonlock blir åter tunga...Och vad händer, ännu en mardröm hemsöker mig!! Dock inte kvinnan för henne hade jag ju slagit ihjäl ;-) Nej, denna gång var det Michael Jackson som uppenbarligen behövde min hjälp!? Nu minns jag inte detaljerna så noga, men har fått det återberättat för mig. Tydligen har jag skrikit i sömnen :

- Vi måste rädda honom!!

- Vem? frågar den dåvarande sambon.

- Michael Jackson! Vi måste rädda honom!!

Och inte nog med detta, tydligen har jag även sagt (fast detta är nog lögn, åtminstone påstår jag det ;-):

- Jag vill ha sex!

Men som sagt, ta det med en nypa salt ;-) Men hör och häpna, Strindbergslampan är fortfarande intakt...tills jag kör armbågen rakt i näsan på ex-kexet och skriker:

- Se upp för kurvan!!

Han tar tag i mig för att jag ska vakna till, jag sträcker ut högerarmen och...KRASSCCHHH!!! Där rök den andra lampan...

Dagen efter kommer mamma och hämtar Cléo. Jag ger henne en papperspåse fylld med lampskärvor och ber henne slänga påsen på vägen ut. Hon frågar vad det är...och jag förklarar stammande. Den blick jag fick... ;-)

En gång är ingen gång, två gånger är en dålig vana! Strindbergslampor kommer inte över tröskeln längre! Jag vågar inte ens tänka på vad som kan hända tredje gången gillt!?

Ha en fortsatt trevlig tisdag!/ M (som har undgått tvångströja än så länge ;-))

PS. Detta var länge sedan, innan alla historier om Jackson och småpojkarna kom upp till ytan. Hade det varit nu, hade jag förmodligen sagt: "Let him burn!" DS.

PS2. Anledningen till varför jag trodde att jag blev strypt av den stora kvinnan var för att täcket hade hasat upp och lagt sig över min hals. Ju mer jag kämpade, desto mer lyckades jag sno mig in i täcket... ;-) DS2.