Leta i den här bloggen

Sidor

söndag 9 december 2007

Bara text...och mycket! Be warned...

Aaaahhh...i morse tänkte jag att denna dagen är ypperlig för att pyssla lite (och att jag tänker i de termerna är stort för mig, pyssla är inte ett ord som besöker mitt vokabulär särskilt ofta). Gå ut i skogen med hunden och ta hem några fina grankvistar och göra några kransar av dem. Försöka i alla fall ;-) Hade t o m införskaffat en avbitartång, najtråd och även ståltråd. Kände mig redo för det stora äventyret ;-) Och sagt och gjort, jag och Wilma knallade ut på promenad. Hon svassande som en fin liten dam vid min sida (läs: dragande som en galning där varje löv, sten och gud-vet-allt skulle undersökas!) och jag med en korg under armen och en handyxa under den andra...vilken syn ;-) Har alltid haft några romantiska visioner om att det är så man ser ut när man går ut i skogen på granjakt, med hund och korg, minus yxa då (inte så romantiskt med det verktyget...snarare en skräckvision....aaaanyhoooo ;-). Även solen tittade fram nyfiket och undrade vad vi gjorde: "The mistress of the lake of Shells tripping along with her little puppy, a wicker basket and an...axe?!" Jag gick där och nynnade, spanade efter snygga grannar...ehhh....granar ;-) och smålog för mig själv när jag tänkte på hur det såg ut. Klädd i mitt "signature black attire", svingande en yxa (hade ju glömt att man inte bara kunde ha en korg och hund med sig för att bibehålla den romantiska bilden, man skulle ju även vara klädd lite feminint, typ svepande kjolar, slängkappa (inte bara katolska präster kan ha dessa, latara ;-), en liten hätta och nätta mormorskängor). Där knallade jag i svarta byxor, svart dunjacka, svarta handskar och svarta moonboots, ni vet sådana där jättehåriga, som gör att det ser ut som om man har strl 43 på fötterna och inte 37 som undertecknad faktiskt har (hade i alla fall en rosa mössa på mig, men det uppvägde inte det svarta...) Min romantiska vision av mig själv grusades där och då! De få bilar jag mötte höll sig långt ut på högerkanten när de passerade mig. Trodde väl att det var självaste "the grim reaper" de såg ;-)

Nåja, väl ute i skogen hittade vi massor med fina kvistar och jag glad i hågen med Wilma i släptåg styrde stegen hem igen. Jag hade fått tag på en massa gran, så jag tänkte att jag kan ju även smycka bryggan när jag ändå är i pysseltagen. Väl hemma upptäckte jag att vi har typ en så där 5-6 granar själva på tomten, lite onödigt att "gå över ån efter vatten"...men vi fick ju oss en promenix och jag skrämde några stackars bilister så att de får något att tala om på måndagsfikat ;-)

Lämpade av några grankvistar på bron, som jag senare skulle ta in för att göra kransar, och stegade ner till bryggan. Det är ju så grått och trist hela tiden så gröna grankvistar skulle göra susen, tillsammans med lyktor, kanske även julgranskulor och glitter. Jag hann stå på bryggan och pyssla i ca fem minuter, när jag hör ett litet pip och en plums!!! Sekundsnabbt förstod jag vad som hade hänt...japp, Wilma hade ramlat i! Till saken hör att vi har djupt direkt vid bryggan, åtminstone vid den ena sidan, det är inte så att man vadar ner till det djupa. Nej, ta ett steg och då är det minst 1.5 meter djupt direkt (man kan inte vara feg om man ska bada hos oss, nej...det är bara att hoppa i!). Och där i det djupa såg jag ett litet huvud guppa upp och ner!!! På väg bort från bryggan....HJÄLP!!! Jag hann inte ens tänka...instinktivt skriker jag hennes namn och slänger mig i vattnet. JÄVLAR, vad kallt det var!!! Kallt och vått överallt...och tungt. Ni minns de håriga moonbootsen, va? Plötsligt vägde de ett ton minst och dunjackan blev som en harnesk. Tung och otymplig att ha på sig...Nu är jag ju lite längre än 1.5 meter, så jag kände botten, det var inte så att jag sjönk som en sten, men Wilma var på väg bort och jag var tvungen att sträcka mig efter henne och jag visste att ca två meter från stranden blir det riktigt djupt, vi pratar om ca tre meter kanske, och där skulle jag ha varit tvungen att simma. Jag vet inte hur jag gjorde...jag tror att jag är ganska proportionerligt byggd. Jag har inga långa orangutangarmar, men på något sätt lyckas jag få vänsterarmen att bli extra lång och lyckas få tag i Wilmas nackskinn, någon sekund till och hon hade varit för långt ute. Jag svingar upp henne i säkerhet och ömsom krälar och ömsom drar upp mig själv på land. Där ligger jag och pustar och stönar som en strandad val (om de nu gör det, vet jag ej ;-)), eller kanske som en späckhuggare, eftersom jag är klädd i svart. Wilma sitter där och darrar och då känner jag hur kallt det är! Upp i huset fort som den, slita av sig alla kläderna på bron (vet ej om det körde några bilar förbi då, om det gjorde det skulle de ha fått sig en ordentlig titt på mig i bara mässingen...men med, icke att förakta, den rosa mössan käckt på svaj ;-)) och rusa in i duschen. Där står jag och Wilma och duschar länge, länge...

Slutet gott, allting gott? Jag tror det...Wilma var jättepigg efter duschen och sprang omkring och busade på som vanligt, just nu ligger hon under två filtar i favoritfåtöljen och sover så lugnt. Hoppas bara att hon kommer att våga bada i sommar och att denna händelse faller i glömska! Och hur mår jag? Bra, förutom att jag fått huvudvärk och lite ont i halsen. Det var nog mera traumatiskt för mig än för lillsnuttan! Grankvistarna ligger kvar på bryggan, yxan ligger där också...och det får de göra. Tänker inte pyssla mer i dag...ska elda på mera i spisen och vänta på att C ska komma hem och ta hand om mig och Wilma.

Ha en riktigt trevlig, mysig och TORR andra advent! Kramar från oss!!

PS. C brukar skryta med att han badar så tidigt varje år. Det var väl typ i mitten av maj han badade första gången i år, men jag kan ju skryta med att ingen jag känner badar så sent som jag ;-) Den nionde december....brrrrrrr.....DS.

12 kommentarer:

Karin i Villa Grå sa...

Ha ha ha ha!

Det är slängkapporna som gör det. Vem som har dem på sig är inte lika viktigt. Mer mantlar och prästkappor åt folket!

Jag ska starta en fond från vilken medlen ska gå till införskaffande av ovanstående plagg. Allt för mina medsystrars välmåendes skull.

Kram, Karin

Anonym sa...

Vilket äventyr! Men "över ån efter vatten" ... Jag vet inte, det känns ju lite fel här :) Men slutet gott, allting gott. Ni har ju en underbar brasa så ni får värma er där och njuta av spiselkransen! Kram/Anitha

Tidsmästarinnan sa...

herregud, jag sitter här på jobbet med hjärtklappning nu!!!
vilken tur att du fick fatt i den lilla badbomben och att ni hade nära in!!
Hoppas resten av adventsdagen blev riktigt torr och varm...
Kram!
S.

Änglahem sa...

Ja, det kan man kalla äventyr!!
Var himla skönt att höra att allt gick bra till slut, men attan vad kallt, bbrrrr....
Så söööt Wilma är!

Hoppas nu att ni tinat upp och blivit riktigt varma och goa så att ni får en bra måndag!

Kramar, Ulrika

Karin i Villa Grå sa...

Som sagt, du behöver inga bilder i din blogg, den är oemotståndlig ändå (japp, jag har "smörmode on" idag) Bilderna är bara en bonus!

*smörmode off*

;-)

"M" sa...

Jösses vilken grej, haha...det såg nog kul ut....men det var kanske inte lika kul att bada...hujedamej va kallt....tur det gick bra....kram

Dorthe ♥ sa...

Men herre gud!!! Stackars Wilma!! Jo jo...och stackars matte ;o) Guud så hemskt, men jag måste erkänna att jag både grät och skrattade, när jag läste din lilla berättelse. Du är bara sååå go M!!! En riktig pärla är du! Hur mår dom simmande flickorna idag då? Bra hoppas jag, och jag hoppas innerligt att C tog väl hand om er båda.

Kraaaaaam
Dorthe

Karin i Villa Grå sa...

Mäh! Här försöker jag vara cool och så faller det platt bara för att du tog ett kallbad... ;-)

Fast jag borde ju ha skrivit isär orden: smör mode on = insmickrande läge på; smör mode off = insmickrande läge av.

Fast man kanske måste ha en synthskalle för att prata på det viset? Och gärna ha frusit fast i slutet på 80-talet eller början på 90-talet *skäms lite*

Ha det så bra!

Karin

Karin i Villa Grå sa...

Nu när jag ändå är här måste jag ju skriva att det var tur att det gick så bra för både dig och Wilma, det hade kunnat sluta illa (som om du inte vet det!). Ack ja, vad gör man inte för sina små?

Kram!

Anonym sa...

Nästa steg är vinterbad på riktigt med vak och allt :-)
Skönt att det gick bra!

H ennA sa...

Du är modig du! Men..en själv hade nog inte heller tvekat..tror jag.. Jisses, en sån berättelse men så bra att slutet blev gott!


Kramis

Hem och Lycka sa...

*fniss* förlåt att jag skrattar men du skriver så härligt. tur att det gick så bra ändå! men nu när du ändå har vanan inne kanske det blir fler dopp..? ;-) kram