Hundar skrämmer slag på mig ibland...

Filmfrosseriet fortsätter. Vi ska titta på "I am legend" så fort C kommer hem från jobbet, vilket borde vara 18.30. Började titta på den, men den är nog lite väl spännande för att jag ska våga titta på den helt solo. Har i och för sig Wilma som sällskap, men hon hör en massa saker som jag inte hör och skäller som en blådåre. Jag blir ju inte mindre lugn för det... Hundar är bra, men ibland lite för bra på vissa saker.

Förra hunden Cléo var expert på att höra en massa konstigt. En gång satt hon och jag och kollade på en film, när hon helt plötsligt reser ragg och börjar morra som en besatt. Ett riktigt dovt och djupt morrande...hon hoppar ner från soffan och ställer sig i dörröppningen mellan hallen och v-rummet i den dåvarande bostaden. När jag försöker locka henne fram till ytterdörren för att visa henne att det inte fanns något farligt där ute, vägrar hon att röra sig. Usch, då gick det lite kalla kårar längs min ryggrad! När en stor, stark Dobermann står och råstirrar mot dörren och morrar, men vägrar gå fram till dörren...då var fröken M inte så morsk!

Jag tror inte ett dugg på spöken eller annat övernaturligt trams (som jag kallar det!), men just då kände jag mig ganska spak. Alla skräckfilmer jag hade sett flashade förbi i mitt sinne och jag kröp tillbaka ner i soffan, med Cléo tätt intill mig *insert spooky music here* ;-).

När jag bloggar eller surfar vid datorn har jag denna vy på min högra sida. Sjön ligger tio meter från mig och jag ser en del av middagsbryggan. För drygt ett år sen fick vi besök av en liten kille som sålde jultidningar. Detta var väl i augusti/september och det hade börjat skymma på kvällarna. Det finns ingen gatubelysning här och det blir riktigt kolsvart om inte månen lyser. Vi frågade honom om han aldrig var rädd när han cyklade omkring i mörkret. Nej, han var så van, sa han. Och så berättade han att några hade sett varg häromkring. Otroligt vackra djur, enligt mig...men inget jag önskar möta på mina promenader. Och lillkillen var inte heller rädd, försäkrade han oss.

Nåja, några veckor går och jag sitter i vanlig ordning och häckar framför datorn. Helt plötsligt ser jag en rörelse i högra ögonvrån, jag vänder på huvudet och ser något stort, grått och fyrbent springa förbi. Jag höll på att svimma! Vågade inte titta ut genom fönstret här nere i källaren, utan sprang upp och tittade ut genom v-rumsfönstret. Stålsatte mig...och såg en söt hund som stod på strandkanten och drack vatten från sjön ;-) Den var ute på egna äventyr och hade väl blivit törstig. Skrämde slag på mig, men efteråt kan man ju bara skratta!

När Wilma skäller är det oftast på ett ljud hon hör från TVn, men om hon kommer att morra och samtidigt vägra röra på sig...jaa, då är det jag som flyttar härifrån! Ha en fortsatt trevlig fredag!/ M